Umbrandet kommer från verbet umbranden, som betyder att omsluta eller omgärda, ofta som vågor eller vatten gör. I sången beskriver det hur nuet omsluter jaget som ett hav, där de bästa drömmarna till slut mynnar ut.
”Sonett In Dur” känns som en kärleksdikt där livet delas upp i ett före och ett efter. Berättaren frågar sig vad livet var innan den älskade kom: ”Was war das Leben, Liebster, du kamst / Und mir die Schatten von der Seele nahmst?” [Vad var livet, älskling, innan du kom och tog skuggorna från min själ?] Det är en stark bild: den andra personen har inte bara gjort berättaren glad, utan fått mörkret att försvinna. Det förflutna har nästan bleknat bort. ”Wie war mein Gestern, such’ ich zu ergründen / Und sieh, ich weiß es nur noch ungefähr” [Jag försöker förstå hur gårdagen var, men jag minns den bara ungefär]. I stället fyller nuet allt, som ett hav där de bästa drömmarna rinner ut.
Sedan blir tonen betydligt kallare. Berättaren minns att fåglarna en gång sjöng ljuvligt och att den älskade var ”der Jahre buntes Kleid” [årens färgstarka klänning], en bild av hur personen gav tiden färg. Om den älskade lämnar, väntar ”die weißen Winter und die Einsamkeit” [de vita vintrarna och ensamheten]. Och slutraden är medvetet stor, nästan dramatiskt överdriven: ”Und niemals wieder wird es Frühling sein” [och aldrig mer blir det vår]. Därför blir titeln intressant: en sonett förknippas med en stram diktform, medan ”Dur” betyder en tonart som ofta låter ljus. Här finns alltså ljus i minnet och i nuet, men också rädslan att hela världen blir vinter om kärleken försvinner.