Yugular betyder "halsven" på svenska, alltså en stor ven i halsen. Det är ett ovanligt och starkt ord i sångtexter, och i raden "Aún los llevo pasando por la yugular" används det poetiskt för att beskriva hur minnena känns som om de fortfarande rinner genom kroppen och blodet.
I ”Fantasmas” använder Humbe spöken som en bild för minnen. Berättaren säger: ”En esta casa no existen fantasmas” [I det här huset finns det inga spöken], utan bara minnen från en annan tid och från goda stunder. Huset blir nästan som ett eget museum, fyllt av foton och ramar. Det finns kanske inte många troféer, men att ha varit tillsammans med de här människorna betyder mer. Det är en fin och lite sorglig tanke: det förflutna finns kvar i rummet, även när personerna inte längre gör det.
Sorgen blir tydligare när berättaren talar till någon som känns långt borta: ”Aunque te lleve en la sangre, me duele sentirte tan lejos” [Även om jag bär dig i blodet gör det ont att känna dig så långt borta]. Himlen, gamarna och tanken på döden ger sången en mörkare ton, medan raden ”Quiero estar juntitos, tomarme contigo un último trago” [Jag vill vara tillsammans med dig och ta en sista drink med dig] är både vardaglig och hjärtskärande. I slutet återkommer ursäkten ”Perdón que me tenga que ir” [Förlåt att jag måste gå], tillsammans med tystnaden och tomheten efter att ljudet försvunnit. Det är en sång om avsked, minnen och människor som fortfarande finns nära i ens blod och fotografier, trots att de inte längre är här.