Заповітні (zapovitni) översätts bäst som 'hjärtans önskan' eller 'djupt önskade'. Det är ett ord som bär på en känsla av något heligt, efterlängtat och nästan hemligt.
I låten används det i frasen "Заповітні 'якби' дозволяють захотіти" (Hjärtans önskan 'om bara' tillåter oss att vilja), vilket syftar på de djupt rotade önskningar och drömmar som vi bär inom oss, ofta uttryckta som 'om bara'. Det är ett vackert och poetiskt ord som inte är vardagsmat, vilket gör det extra intressant.
I ”Той День” (”Den dagen”) längtar berättaren bort från ett instängt och tråkigt liv. Havet blir en bild för frihet: han vill inte ”förbli utan hav” eller ”kvävas på grunt vatten”. De hemliga om bara gör det möjligt att vilja något, men vardagens men hindrar honom från att gå mot havet. Det finns också en stark rastlöshet i raden ”Дайте знайти мені нові слова” (”Låt mig hitta nya ord”). När han sedan ropar ”Дайте, дайте до дна!” (”Ge mig, ge mig ända till botten!”) låter det som en önskan att gå hela vägen, utan halvhjärtade försök.
Refrängen gör drömmen mycket tydlig: ”Я намалюю той день, де літаю” (”Jag ska måla den dagen då jag flyger”) och ”де співаю я” (”då jag sjunger”). Han ser en mås i luften och säger att han själv är ”i himlen, inte i träsket”. Det är en härlig, nästan trotsig kontrast mellan att flyga och att fastna i gyttja. Samtidigt blir verserna allt mer absurda och mörka: natten är farlig, dagen ointressant, stenar flyger och frön växer ur dem. ”Дайте мені листок” (”Ge mig ett papper”) blir därför ett enkelt men viktigt rop: ge mig något att skriva eller rita på, så att jag kan skapa bilden av den andra dagen.