Vajotaan är en form av verbet vajota, som betyder 'att sjunka' eller 'att falla ner'. Det är ett starkt och bildligt ord som inte är bland de allra vanligaste i vardagsspråket, vilket gör det minnesvärt.
I låten används det för att beskriva en djupare, nästan desperat form av beroende i en relation: "Emme saa tarvita toisiamme / Niin että vajotaan" (Vi får inte behöva varandra / Så att vi sjunker). Det förmedlar känslan av att förlora sig själv eller sin självständighet om man blir för beroende av den andra, vilket är en central del av sångens tema om regler för kärlek.
”Säännöt Rakkaudelle” betyder ”Regler för kärleken”, och Anna Puu låter sången kretsa kring två personer som försöker hålla sina känslor under kontroll. De får inte vilja ha varandra så mycket att de börjar ljuga för sina nära där hemma. Den första regeln är alltså tydlig: inga lögner. Sedan blir reglerna allt svårare att följa. De får inte säga: ”Mitäpä jos kaiken riisuisimme?” [”Tänk om vi tog av oss allt?”], och de får inte se på varandra så att sanningen avslöjas. Det är en ganska rolig idé på ytan, att kärleken skulle behöva en regelbok, men varje ny regel gör situationen mer omöjlig.
Refrängen använder trafikbilder för att beskriva hur de försöker bromsa: ”Hiljentää risteyksiin ajoissa” [”Sakta ner i korsningarna i tid”] och ”Kääntyä kotiin ajoissa” [”Vända hem i tid”]. De ska älska inom gränserna, aldrig behöva varandra så mycket att de inte längre klarar sig själva. Men den sista regeln spräcker hela systemet: ”Emme saa hylätä toisiamme / Entä jos sittenkin rakastumme?” [”Vi får inte överge varandra / Tänk om vi ändå blir kära?”]. Sången blir en lekfull och samtidigt sorglig kamp mellan förnuftets regler och en kärlek som inte verkar vilja lyda dem.