Aguapanelita är en diminutiv form av aguapanela, en traditionell colombiansk dryck gjord på vatten och panela, alltså råsocker. I sången nämns den som något värmande och hemtrevligt att dricka under en kall kväll, vilket gör ordet både kulturellt unikt och lätt att minnas.
I ”Viajando Por El Mundo” följer vi en resenär som lämnar vardagens bekymmer bakom sig och upptäcker sådant som tidigare gick obemärkt förbi: soluppgångar, vänliga hälsningar och de enkla gåvorna i livet. Raden ”De aquí yo no me voy sin haber vivido” [Härifrån går jag inte utan att ha levt] är sångens tydliga löfte. Det räcker inte att bara existera: ”No es existir, es sentirse vivo” [Det är inte att existera, det är att känna sig levande]. Karol G från Colombia och Manu Chao fyller resan med humor och stora, lite galna planer: tequila i Mexiko, Eiffeltornets ljus, ett foto vid lutande tornet i Pisa och pizza i New York för en enda dollar. Några bilder är medvetet överdrivna, som att gifta sig i Las Vegas utan papper eller bada naken på Ibiza.
Det finaste i texten är att lyxen till slut inte är diamanter från Cartier, utan att ”vivir sin prisa” [leva utan brådska]. Sångaren vill dricka colombianskt kaffe, få nya vänner på vilken gathörna som helst och skratta så mycket att det nästan blir farligt. ”Mi miedo no es morir, es no haber vivido” [Min rädsla är inte att dö, utan att inte ha levt] säger allt med ovanligt raka ord. Bilden av att ha sitt hem i en sko gör resenären fri att bo var som helst, även när den gamla skon slirar i regnet. Och när texten ropar ”Pura vida” [ungefär: rent liv eller livet är härligt], blir budskapet enkelt: ta vara på dagen, samla berättelser och låt inte brådskan bestämma över livet.